En ny dag i väntan på regn.

Det verkar som att det låter vänta på sig. Ovädret.
Och ingen är mer tacksam över det än jag. Möjligen min man, eller mina barn, eller min arbetsgivare.

Lyckligtvis vet varken mina barn eller min chef vidden av mina besvär. Jag väljer att ha det så. Än så länge. Min chef är tillräckligt ny för att bara ha träffat mig som en pigg, energisk och glad syster-duktig. Hon missade den deprimerade, bittra, sönderstressade syster-räcker-inte-längre-till som jag en gång var. Kanske får hon träffa henne snart. Det är det jag är rädd för.

Men än så länge har hon inte synts till. Fast jag ser hennes förtecken. Tankspriddheten, värdelöshetskänslan, tröttheten, huvudvärken, och som pricken över i: helg-ångesten.
Då när allt ska va lugnt och skönt. När vi ska mysa med familjen. När jag slappnar av. Då kommer monstret. Drar och sliter i mitt inre så att jag inte klarar av att vara den hustrun och mamman jag vill vara. Får mig att tvivla på mig själv och allt jag tror på.

När monstret lämnar mig lämnar han mig med en ännu starkare känsla av värdelöshet. För vilken mamma klarar inte av att ha en mysig hemmakväll med sina barn?