....nästan skrattretande att jag valt den bakgrunden.
Är det så jag känner för Livet Mitt?
Idag är ialla fall himlen i mitt liv varken ljusblå eller täckt av lätta moln. Idag är den grådaskig. Eller snararare stålgrå, mörk, kall. En sån där himmel som ser ut att bryta ut i värsta åskvädret alldeles strax. Ett åskväder som blir start för flera dagars regnande. Ett regnande som drar med sig allt som inte sitter stadigt föankrat i marken. Allt som är lite bräckligt, lite skört.
Som jag.
Här står jag och liksom ser hur ovädret nalkas. Jag står och djupandas och ser det komma närmare och närmare. Med en känsla i bröstet att jag inte kan göra något åt det. Bara vänta. Hålla mig i. Och hoppas att ovädret drar över fort denna gång. Att jag hittar något att klamra mig fast vid.
Jag vet att jag gör det. Jag har varit med förr. Jag har genomlidit mina oväder förr. Varje gång hoppats att det var för sista gången. Nu står jag här igen och inser att jag drog i nödbromsen lite för sent.
För nu brakar det snart loss igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar