Bergodalbaneliv

Bra ord! Dålig innebörd.
Har kännt mig liiite bättre några dagar, men har försökt att inte låtsas om det. Rädd att jaga bort känslan liksom. Nu tvingar jag mig själv att inse att det faktiskt inte är särskilt bra. Jag måste inse det. Jag måste acceptera det. Jag måste göra något åt det.

Det är bra att jag inser det. Att jag vill göra något åt det. Men själva tanken på ansträngningen som kommer krävas av mig får det att snöras åt i halsen. Vet att det kommer bli jobbigt. Men när jag försöker bena ut vad jag behöver göra kan jag knappast se något som jag kan göra, eller var jag ska börja.
Hatar tanken på nya terapitimmar. Men inser att det kanske är vad som krävs, om jag nu inte själv ens kan komma på något att göra för att förändra min situation. Min kloka vän påpekade nyss att min terapi hittills nog endast kan betraktas som lite krafs på ytan. Lite stöd i den allra värsta perioden. Men någon riktigt terapi kan man inte kalla det för. Och jag vet det också.

Men som jag skrev är mitt liv inte så där bäckmörkt. Jag har riktigt bra studer. Upp och ner. Skratt och gråt. Bergodalbana. Och värst just nu är att jag inte vågar lita på mig själv. Vågar inte tro att jag kan komma igenom det här utan att braka ihop först.
Men åh vad jag önskar att det är möjligt! Vill inte vänta på regn längre. Orkar inte.

En ny dag i väntan på regn.

Det verkar som att det låter vänta på sig. Ovädret.
Och ingen är mer tacksam över det än jag. Möjligen min man, eller mina barn, eller min arbetsgivare.

Lyckligtvis vet varken mina barn eller min chef vidden av mina besvär. Jag väljer att ha det så. Än så länge. Min chef är tillräckligt ny för att bara ha träffat mig som en pigg, energisk och glad syster-duktig. Hon missade den deprimerade, bittra, sönderstressade syster-räcker-inte-längre-till som jag en gång var. Kanske får hon träffa henne snart. Det är det jag är rädd för.

Men än så länge har hon inte synts till. Fast jag ser hennes förtecken. Tankspriddheten, värdelöshetskänslan, tröttheten, huvudvärken, och som pricken över i: helg-ångesten.
Då när allt ska va lugnt och skönt. När vi ska mysa med familjen. När jag slappnar av. Då kommer monstret. Drar och sliter i mitt inre så att jag inte klarar av att vara den hustrun och mamman jag vill vara. Får mig att tvivla på mig själv och allt jag tror på.

När monstret lämnar mig lämnar han mig med en ännu starkare känsla av värdelöshet. För vilken mamma klarar inte av att ha en mysig hemmakväll med sina barn?

Blå himmel med lätta moln....

....nästan skrattretande att jag valt den bakgrunden.
Är det så jag känner för Livet Mitt?

Idag är ialla fall himlen i mitt liv varken ljusblå eller täckt av lätta moln. Idag är den grådaskig. Eller snararare stålgrå, mörk, kall. En sån där himmel som ser ut att bryta ut i värsta åskvädret alldeles strax. Ett åskväder som blir start för flera dagars regnande. Ett regnande som drar med sig allt som inte sitter stadigt föankrat i marken. Allt som är lite bräckligt, lite skört.
Som jag.

Här står jag och liksom ser hur ovädret nalkas. Jag står och djupandas och ser det komma närmare och närmare. Med en känsla i bröstet att jag inte kan göra något åt det. Bara vänta. Hålla mig i. Och hoppas att ovädret drar över fort denna gång. Att jag hittar något att klamra mig fast vid.

Jag vet att jag gör det. Jag har varit med förr. Jag har genomlidit mina oväder förr. Varje gång hoppats att det var för sista gången. Nu står jag här igen och inser att jag drog i nödbromsen lite för sent.
För nu brakar det snart loss igen.