Bra ord! Dålig innebörd.
Har kännt mig liiite bättre några dagar, men har försökt att inte låtsas om det. Rädd att jaga bort känslan liksom. Nu tvingar jag mig själv att inse att det faktiskt inte är särskilt bra. Jag måste inse det. Jag måste acceptera det. Jag måste göra något åt det.
Det är bra att jag inser det. Att jag vill göra något åt det. Men själva tanken på ansträngningen som kommer krävas av mig får det att snöras åt i halsen. Vet att det kommer bli jobbigt. Men när jag försöker bena ut vad jag behöver göra kan jag knappast se något som jag kan göra, eller var jag ska börja.
Hatar tanken på nya terapitimmar. Men inser att det kanske är vad som krävs, om jag nu inte själv ens kan komma på något att göra för att förändra min situation. Min kloka vän påpekade nyss att min terapi hittills nog endast kan betraktas som lite krafs på ytan. Lite stöd i den allra värsta perioden. Men någon riktigt terapi kan man inte kalla det för. Och jag vet det också.
Men som jag skrev är mitt liv inte så där bäckmörkt. Jag har riktigt bra studer. Upp och ner. Skratt och gråt. Bergodalbana. Och värst just nu är att jag inte vågar lita på mig själv. Vågar inte tro att jag kan komma igenom det här utan att braka ihop först.
Men åh vad jag önskar att det är möjligt! Vill inte vänta på regn längre. Orkar inte.
